lets walk to the end of this road, who knows where it will take us

Jag har en låt i mitt huvud. Kan inte placera rösten, vet inte titeln. Förväntade mig Gibbards stämma från Death Cab For Cutie när jag var ute på min lördagspromenad men fick höra något annat. Det var perfekt.
"...so they hade the power and boyfriends with motorbikes... you worth of this time?"
Ärligt talat är jag inte så pepp just nu. Hösten har anlänt, ute och i mitt huvud. Trött, less, ensam. Låten är mitt livs soundtrack för tillfället. Totalt abstrakt. Jag vill ta en paus, från allt och mig själv. De pauser jag ändå tar är egentligen inte på riktigt, borde alltid ha gjort nåt annat. Antar att jag får vänja mig, stresshantering'08-hejdå munkebäcks-slacker, om jag nu ska ta å starta en egen tidning i framtiden menar jag. Hehe, kommer ihåg lite luddigt när jag och syrran gjorde minitidningar till våra barbies när vi var små, naaw, söta vi var (sedan råkade jag förvandla syrrans docka till crustpunkare. tanken var nog att klippa page, testa på dockan först innan jag skulle ge mig på syrrans hår. tur för henne att mor lyckades avbryta leken i tid...).

Jag känner mig jävligt liten ibland, speciellt nu när jag verkligen är det och alla har satt mig i det facket. Methods lilla baby. Visst, inga problem men det är för lätt anpassa sig efter det, kul att leka den rollen, samtidigt som man känner press att överbevisa alla att man är mer än bara en dum tjugoåring. Jag vill bara inte bli begränsad till min ålder.

Att komma till ett nytt ställe såhär är alltid svårt. Ingen vet riktigt vad man har varit med om tidigare, ingen orkar skrapa på ytan. Allt tar ju sin tid, det vet jag, men mitt typiska alltelleringet/nuelleraldrig hjälper ju inte särkilt mycket. Måste lära mig att slappna av. Sjukt att ens liv kan vara uppdelat så distinktivt i två olika världar. Just nu önskar jag jag kunde sätta ihop dem, behöver, saknar och vill ha åtminstone nån liten trygg stabil punkt nånstans. Something to call my own.

Jag förbannar internet, facebook, myspace, msn och skype. Och Högskolan i väst. Lyckas aldrig slita mig ifrån datorn pga av dessa program. Men så loggar din siamesiska katt in, lyssnar på ditt gnäll och förstår exakt vart du är i berg-och dalbanan, skickar lite sköna låtar och så kommer man på sig själv med att sitta och le. "Utan höst ingen vinter, sånt vi snowboardälskare får ta". Yes baby! Och så var kvällen räddad. Man är aldrig så ensam som man tror man är. Tack internet!

(Btw, va trendigt det har blivt med tatuerade modeller nuförtiden. Älskar det! Senaste fyndet Will Westall, inte så superhårt tatuerad men ändå, välkommen till min gorgeousmapp!)