Kärlek vid första snedkastet

Jävligt bra video!



"THE most underrated punk band of all time..." kommenterade en kille från Australien.

JAG HÅLLER FAN MED!

Åh åh åh.... C.Aarmé.... Ni är så...

Jessie, din stil var definitivt snyggare förut, nu ser du så... bratig ut. Jag hatar det. Men jag älskar dig ändå. När du ålar dig på scen, hoppar runt alldeles spastiskt... "Jessie kom och ta mig!!" löd min å mina vänners msn-nick ett bra tag, då, för längesen. Gud, man vill bara ta hand om dig ditt lilla psykfall!

Ola... första gången jag såg er spela var jag den pinsamma bruden som var tvungen att spela luftgitarr bredvid dig när du hoppade ner från scenen. Ida skämdes för mig, haha. Visst, det hade blivit någon skvätt för mycket vodka för min oskuldsfulla lever precis innan så man var ju lite påverkad, men näe, ni var banne mig som en tornado jag bara sögs in i.

Tål att sägas att det var även min första festival, kanske var ni min första spelning? Är ni roten till min kärlek för kaos, stök, röj och freakfreaka ut på spelningar? Är det därför jag nu, vad kan det vara, 3 år sedan jag såg er sist, är så sanslöst exalterad inför spelningen idag?

Alltså... I cream in my pants nästan...

Jävligt irriterad över att inte kunna hitta deras första skiva här hemma, av de ynka 2 stycken de släppte var den första bäst. Vita har istället få gå på repeat hela dagen.

Minnena!
Hur jag övertalade min vänner att vallfärda med mig ändå bort till typ Trollhättan en kväll bara för att se dem spela på ett under-age-ställe. Division of Laura Lee spelade samma kväll, huvudbandet jag inte brydde mig om så mycket. Stämningen var lite lam bland publiken, förmodligen på bristen av alkohol i ungdomarnas kroppar, men vi peppade ändå. Om Jessie kunde freaka kunde väl vi oxå göra det? I mina ögon var kvällen en succé då mina vänner diggade det. Yes, bless you!

Hur jag tog en längre rast i skolan bara för att dra till Rocks och köpa deras skiva dagen den kom ut. Jag kom sedan försent till graflektionen, men Björn min lärare var soft och var mer intresserad av skivans konvolut, som desvärre var ganska tråkig. Mitt lilla hjärta gjorde ont av att veta att de skulle spela på Pustervik samma vecka men att jag inte kunde komma in.

Och sista gången jag såg dem tror jag, på bananpiren. Hade dragit med min syrra, ännu en lyckad övertalningskampanj, och vi röjde tillsammans för första gången om jag inte minns fel.

Är det inte kärlek så säg!?

Men sedan gjorde de slut och vi hörde inte något mer ifrån dem på ca 2-3 år. Inte förrän förra året.

"NEW ALBUM
IT'S ON. WE ARE WRITING. GOT 7 DOWN. CHECK BACK FOR MORE INFO. MUUUUUUHAAA."

Och så skulle de spela igen. Dagen jag skulle dra till Österrike.
Fy. Fan.





Jag har nog så mycket som är kopplat till det här bandet. Många första-gången-grejer och liknande, mycket som har format mig till den knasboll jag är idag. Musikstilen är så jag, alla mina tankar nermalda till skitskumma låtar med konstiga ljud och texter. Halvstört, semi-schizofrent, uppåt-tjackat... Hahaha ja det är fan inte klokt. Hela det här inlägget är inte klokt. Har aldrig skrivit något liknande om något band förut. Jag blir nog inte kärleksfullare än så här (vilket även förklarar mitt civilstatus singel inristat i sten, moaha!).

C.Aarmé är totalt underskattade. Med tanke på att jag bara träffat en person hittils som känner igen dem sedan innan känns dem som en liten väl bevarad hemlighet. Den hemlige älskaren som får gömma sig i skåpet när pojkvännen kommer hem tidigare från jobbet. Den man bara kan ha passionerat sex med men inget annat...

Ååhhh... det här håller på att spåra ur helt, dags att avrunda. Blir nästan lite skraj nu, överpeppat. Tänk om de har gått och blivit normala nu, vanliga, tråkiga, städade, tappat stinget... En fispust istället för en tornado... Dear lord, hoppas inte!

Istället hoppas jag på att det är fler än bara jag som peppar. Räcker ju med att jag drar dit själv (slår vad om allt att en viss person kommer att banga ikväll änna), vill inte vara själv även på dansgolvet... Men oavsett vad, räkna med åtminstone ett nytt blåmärke på min kropp!

Over and out
/Patient n.o 46, Lillhagens Mentalsjukhus