Unknown Awareness

Hittegods
Alltid kul när man ovetandes hamnar på bild.




NRK P3 tog kort på mig och mitt fina regnskydd, detta på
Øyafestivalen jag var på i onsdags med syrran min.




Lill-mosh under Municipal Waste, samma fotograf. Jag till
vänster i vitt linne, adrenalinstinn med smak för blod
och smärta. Fyfan vad det var bra.




Sista Sekunden, gig i en villa i Tagene förra fredagen.











Well, you could most definitely say it was intense!
Tokröj, jag crowdsurfade till och med – lycka!

–––––

Bra musikvecka, helt klart. Sats och kickboxningen på Ironman – skit på er, you aint got nothing on me! Bränner fler kalorier i en circle pit än vad jag nånsin skulle göra på ett spinningpass, lätt.

Och jag älskar min syster över allt annat på denna planet som vågar hänga med på sin storasysters konstigheter. Bra karma på henne alltså hur evil hon än verkar vara ibland, haha. Nämen, saker blev ju inte riktigt som jag tänkt mig nu det senaste, de flesta spelningarna och konserter skulle jag egentligen ha gått med honom. Med syrran som sällskap slapp jag tänka på det så mycket, men när jag t.ex stod själv och kollade på Arctic Monkeys, som han ville se mest av allt på Wow, kunde jag inte med det, tankarna bara smög på en. En två låtar klarade jag av innan det blev för mycket och jag var tvungen att gå därifrån. Samma sak med all musik som inte var hård nog, typ Bon Iver och han Anthony Johnson eller vad han nu heter. Nope, no can do m'am. Plus att jag har mens oxå, så jag var already blödig nog (höhö). Men fan vad jag hatar att lipa. Speciellt om det är folk omkring en. Fan.


Jag saknar dig!


Varje jävla dag, med mobilen i handen. Så nära, så nära men jag lyckas alltid hejda mig innan jag ens skriver orden. Jag ångrar inte att jag gjorde slut, eller, jag hade väl inget annat val, bara det att man inte endast gör slut med dom dåliga grejerna utan även med dom bra sidorna, dom enda jag hann lära känna. Så jävla jävla svårt, han gjorde allt för mig egentligen och försökte alltid få mig att må så bra som möjligt... Nevertheless, i slutändan fick han mig ändå att framstå som en idiot. Förtroendet kan man ju oxå bara glömma.

Vilken smärta gör ondast?

Hur fan ska man lyckas gå vidare, slippa känna huggen i magen och bankandet bakom ögonen? Varje dag, bodyslam. Jag vet att det kommer att bli bra snart, jag vet att det kommer att vända, vägen upp från min shithole känns bara olidligt lång just nu. Om det verkligen skulle ha varit vi kryper han tillbaka till mig trots smockan som hänger i luften. Lite stryk har ingen dött av. Men det skulle han aldrig våga. Det kommer aldrig att hända.


Lyssna:
Unknown Awareness - Kylesa
myspace.com/kylesa