Blankt. Det är helt blankt i huvudet.
Som om någon lagt ett fint filter gaussian blur över hela veckan, svårt att urskilja den ena dagen från den andra. Späckat som fan, minst en månads känslor och handlingar och upplevelser paketerat i en vecka, omslaget med skrikigt papper och allt. Sedan jag kom hem från Stockholm har det känts som fest varje dag, vilket det typ har varit, minus två kvällar. Det har druckits mer öl än vatten, ätits mer hamburgare och pizza, och det har syndats med sötsaker jag inte borde ha ätit. Kroppen talar sitt klara språk, ansiktet är ganska fucked up nu. Jag får skylla mig själv... (but it was worth it!).
Det har varit sjukt kul iaf. Ovan ser ni bilder från ett flash mob från i lördags, snöbollskrig på Bältespännaparken. Fan vad det var skoj! Kasta snöbollar på folk man inte kände, springa och känna adrenalinet, halka och slå sig, få en isboll rätt mellan ögonen... "Sparta!!!" skrek vi och gick till attack, vi svartklädda. No mercy! Haha, infantilt så att det förslår, men ack så kul, alltid roligt att göra något annorlunda.
.... Ahh... Son House. På tal om nåt helt annat. Alltid fint med lite blues så här på kvällen, tack Spotify. Ska ta och koka lite tevatten, få in den rätta känslan. Ambitionerna för den här kvällen var höga, innefattade bland annat studier av politik, men som ni märker sitter jag alltså fortfarande här, dement men envis nog att vilja sammanfatta veckan så koncist och på ett så intressant sätt som möjligt. För det går ju så bra...
Hur som, back to the story. Sinicess har haft sitt första photoshoot nu i veckan à la white trash deluxe. Så jävla fint!
Där har ni oss. Ett gäng sexiga zombies, eller avdankade polska hookers om ni så vill. The 8th mortal sin, modebloggarnas våta dröm. Yes, det är vi det. Kolla in vår myspace, www.myspace.com/sinicess, och håll er uppdaterade om spelningar och annat kul. Åååhh, förstår ni peppen? Fattarufattaru? Da! Klart du gör. Bra det! Vi har haft det helt grymt de senaste dagarna, mkt bandhäng och så, och jag känner mig helt hemma nu. Sjukt härlig känsla!
"Since we lost our Bloody Sugaree a couple a months ago, we've been sniffing around outside the barn for a worthy successor... Now we are proud to welcome Tat The Fat to our dear family!!! She's all we ever hoped for, but with even higher heels and redder lips, be sure to check her out!!"
Ah, blir helt rörd så fint de skrivit om mig! It sure feels good ey...
Hm... ni vet känslan av att ha massor massor att berätta, men när det väl kommer till kritan vill inget ut? Eller att det som känns viktigt för en låter fullständigt patetiskt när det väl sätts på pränt? Så känner jag just nu. Det är så sjukt mycket jag skulle vilja säga, men allt är för ostadigt för att våga göra det. Det enda jag kan tänka på just nu är Jack Whites ord i den fantastiskt fina filmen It might get loud, med händerna helt blodiga efter intensivt spelande på gitarren.
"I want it to be a struggle"
För ja... varför ska allt vara lätt för? Var ligger utmaningen i det?
Riktigt bra film. Se den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar