The smallest things...

Det är de små sakerna som gör det. Antinger får en på pisshumör, eller får en att må toppen. Som att testa en ny grej i parken och inse att det inte var så svårt som man trodde att det skulle vara. Eller när barnen har dukat fram frukosten för en på morgonen.
Jag mår toppen (se, manodepressiv light, haha). Dessutom har halva lovet gått nu, bara en vecka kvar, så gött. Inte för att det har varit jobbigt, bara lite tråkigt ibland. Och så är våren verkligen på ingång nu, +14 och sol. Ärligt, vi har redan haft fler soldagar här än vad vi får på en hel sommar hemma i La Suéde. Hahaha. Gött gött...


ps. mitt hår har växt jättemycket, har lugg nu! (mamma, det börjar bli lite jobbigt att försöka fixa håret med en rakhyvel, lust å sponsra mig?...hehe...).ds

orka

i have an headache that wont go away
a new bruise hurting from yesterday

Jag börjar bli riktigt trött. Vad är det för fel på mig? Manodepressiv light eller nåt. Även om saker kan vara bra och roliga blir jag bara så anti när alla försöker med samma sak, när saker blir alldeles för obvious. När saker börjar gå på replay.

intoxicated is that it?
something inside me don't wanna quit

never enough and always wanting more
almost as having a huge black hole

an emptiness like i never knew before
realizing whatever people say im actually alone

Jag orkar inte. Allt är så fejk fejk fejk.
Nej, jag kanske skiter totalt i att du är en av de här coola kidsen.
All den här hetsen över att lära känna så många som möjligt, varför? Allt här tänker jag lämna här. Förmodligen kommer jag inte ens att träffa de här människorna igen efter säsongen.

Orkar inte klistra på fejkleendet. Orkar inte låtsas vara intresserad.

useless candycotton to stop the leaking heart
where the hell are all my missing parts?

who did i loose, who did i scare?
the only thing left, could it be despair?

Jag orkar inte med alla de här männskorna som försöker vara snälla hela tiden, ler och ska vara så lovely lovely och allt är bra fastän det inte är det.
Jag spyr på er.
Om detta gör att ni hatar mig, bra, för då vet jag att det åtminstone är äkta.
Det är det enda jag vill ha. Något som är på riktigt, som betyder nåt.

i guess im just going through a phase
confused and living life like if it was a rally race

but still im forced to leave you all behind
this time i just want to do whats on my mind


Antagligen beror allt det här på att kontrasterna är så tydliga. Verkligen high highs and low lows. Finns inte riktigt något mellanting, bara bra eller dåligt. Och när man går ut och festar är det i prinicip samma sak jämnt. Varje vecka nya fula turister som leker rövare och försöker ragga på en, tröttsamt värre. Allt är så temporärt, allt är på låtsas.

Nä. jag hänger med gubbarna istället. Kommer själv förvandlas till en gubbe snart. Bara jag kommer bort från det hjärndöda. Bara jag kan chilla och ha en intressant konversation med nån.

cheap thrills can only do so much

.Blow my mind away.

Sugar makes the world go around

Intressant hur saker kan vända sådär på fem minuter. Från att ha en dagskurva i skön stigande lutning till att tvärdyka ner till svartaste botten. Som då jag skrev föregående inlägg. Efter min lilla glada internetsession gick allt sakta men säkert käpprätt åt pepparn. Folk som blev arga, folk som blev ledsna, barn som var bråkiga, barn som gjorde intrång i min lägenhet (!) och pisskass åkning i parken. Jag har så svårt att koppla bort saker när jag åker, blir bara okoncentrerad och ofokuserad och ingenting är kul längre. Humörsvängningar à la bama. Jag tror nog jag skyller på klimakteriet.

Dagskurvor som börjar och slutar tvärtom är däremot mycket bättre. Efter att ha gått runt med ett tungt mörkt moln över huvudet blev allt lite ljusare efter Charlis förslag att äta blåbärspaj till lunch häromdagen. Okej, inte för att jag inte redan hade fyllt mitt sockerbehov för en hel vecka (tog mindre än 5 minuter - svull!), men det fanns ingen annan lösning än att just tröstäta. Egentligen finns det alltid en anledning till att äta; när man är glad, när man gjort nåt bra, när man är ledsen, när man är arg, när solen skiner, när det regnar....

Alltså, efter den där blåbärspajen började jag må lite bättre. Allt som var fel fel fel blev någorlunda bra igen och jag och Charli blev tillfrågade att följa med och käka middag med ett gäng fransoser. Varför gjorde man aldrig något sånt med sina vänner hemma? Myspys på hög nivå ju! Äta god mat, snacka lite skit, livskvalité helt enkelt.

Restaurangen vi gick till låg på en behaglig höjd uppe på berget, en kvarts promenad uppför en röd skidbacke. Mm, bra förberedd man var på det va. Och då ska jag inte ens nämna hur det gick när man skulle ta sig ner sen. Att det såg riktigt kul kan jag försäkra dig om i alla fall. Värt. Stället var en omgjord lada typ, så det var sannerligen alpkänsla rakt igenom. Sjukt god mat, tartiflette (potatisgratäng kinda), gott vin, det var superbt. Bäst av allt, jag lyckades konversera på franska! Nice som fan att ha kommit in i det här franskgänget nu, hänger bara med eng/sve-språkiga människor annars, svårt att öva på språket då. Så det börjar gå an.

Som grädde på moset avslutades kvällen med lite skateboardåkning. Hade gnällt hela dagen över hur mycket jag saknade min bräda och voila, när vi hade rullat nerför backen efter middan tog nån fram en bräda som jag slängde mig över på stört. Ganska kul liksom, för ingen förutom Charli visste att jag var så skatesugen. Med två fiskpinnar till fötter rackelåkte jag järnet där i några minuter. Jag var helt salig. Nu kan jag inte släppa det, måste verkligen skaffa mig en bräda. Speciellt nu när jag jobbar heltid så att säga (barnen har lov), hade vart kul att kunna rulla lite när jag har rast. Skönt att kunna variera sig lite och omständigt att försöka ta sig upp till parken jämnt. Finns en del sjysta spots här oxå, tror det kan bli riktigt kul.

Yes, på tal om lovet. Förra lovet var ju katastrof rakt igenom. Nu känns det faktiskt bra (förutom igår då jag vaknade när jag egentligen skulle börja jobba, var tvungen att springa som en dåre, insåg att jag var fortfarande full och att jag hade gårdagens partysmink utsmetat över hela ansiktet. Jag mådde bajskorv och trodde jag skulle dö. Go förebild änna...). Jag gillar mitt jobb faktiskt, det är helt okej, barnen gillar mig nu. Den lille är såklart som han är, pendlar från hatisk till snäll på 1 sekund, men jag är van nu. Jag hittade en bok om dampbarn hemma hos dem, och bara det att få det bekräftat att han är sån kändes skönt. Den store pojken, Alan, är min favvounge, så gullig som hjälper mig och ger mig saker och sånt. Så det funkar. Förmodligen kommer jag och barnen spy på varandra snart, över halva lovet kvar ju, men det är helt förståligt.

Slutligen måste jag bara berätta att jag har lärt mig att dricka whisky. Rock'n'roll! Eftersom jag är stammis här på Red Frog, mitt internetcafè/bar, känner personalen igen mig nu, och häromkvällen blev det barhäng med dem. Vi snackar om farbröder 50+, och det var så sjukt chill faktiskt. Alltid intressant att prata med äldre människor, har alltid gillat det, blir lite mer djup i konversationen och man lär sig nånting nytt. Inget undantag den här gången inte nä, utan det slutade med whiskylektion. För min och Lilianas skull öppnade dem en speciell flaska Jack Daniels, single barrel eller något sånt där extra fint, och sedan fick vi smaka på deras finaste irländska och skottska whisky för att känna skillnaderna. Sjukt intressant! Min enda erfarenhet av drycken annars var väl när jag i ren desperation snodde lite från barskåpet där hemma för att försöka dämpa min hysteriska hosta eller nåt sånt för något år sen. Visst, det brände i halsen, men även huvudet stod i lågor efter några minuter. Jag svor att aldrig göra om det igen. Tänker heller aldrig smaka på billig whisky igen, men Jack Daniels, oh yeah baby!

Så kan alltså mina kvällar se ut. Lyx, utan att behöva göra av med ett öre. Rock'n'roll lifestyle for sure. Vem sa att man behöver vara en rockstjärna för det?

Utsikt från berget.

Nämnde jag att restaurangen var sjukt mysig?

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Haha.

Nallebjörn den store pojken Alan vann åt mig. Gullunge!!


ps. west coast riot på bananpiren i sommar. seriöst, totalgrym bandlista, NOFX, Bad Religon... för bra för att vara sant. jag längtar ihjäl mig!

ps2. Charli har fått spons, från Sverige. jag är så stolt!

All I Have Is Now

Äntligen! Den här senaste veckan har varit min efterlängtade comeback-vecka. Från att ha befunnit mig i zombieläge till att rejvat loss på en nyfunnen drum'n'bass-klubb (100% svettgaranti, j'adore!!), sippat champagne på Avalanche, vart ett hårsmån från slagsmål/bitchfight, åkt grym puder, köttat köttat i parken och käkat sniglar. Yes, I'm back on track and better than ever.
Livet är bra igen. Galet, stört, knäppt, konstigt, roligt, rörigt och virrigt - som vanligt alltså.

Allt känns riktigt jävla bra. På bara en vecka har jag utvecklat min åkning i parken avsevärt, peppad varje dag. Kommer ihåg i början, när man kände sig så liten och dålig och att det var jobbigt att de coola grabbarna kunde se en när man låg där med snö ända upp i näsan efter nån krasch. Nu bryr jag mig inte längre. Nu känner man sig som en local, med rätt att tränga sig före i kön, haha. Det här är min park, det är här jag hör hemma. Lite som när Galaxen fanns (skatehall i Majorna), typ. Häromveckan var det så sjukt nice när vi var ett helt tjejgäng i parken och ägde, kändes såå grymt.

Ska ta och börja filma och fota snart och lägga upp det här. Ska speciellt filma Charli, hjälpa henne så att hon kan få spons. Hon är riktigt grym, och det är så nice att åka med henne, få tips och sånt. Utan att man är riktigt medveten om det börjar man bli brunare i ansiktet, börja ta mer och mer fart i pipen, mer fart i kicken, mer fart på railet... man börjar känna sig säkrare. Lite försiktigt sneglar man mot slopestylen, de stora hoppen, och ja, snart, snart är man redo.

Jag vill, jag kan, jag ska.

Just nu gör det fortfarande lite ont i svanskotan, nån box som åt upp mig för två dagar sen, men idag visade jag den vem som bestämmer. Har lyckats hantera min rädsla riktigt bra, men när man väl bailar hårt blir man lite feg, hatar det. Inte så konstigt i för sig. Vi har haft grymt väder sen tisdags förra veckan, vilket har inneburit åkning varenda dag förutom i söndags. Det i sin tur leder till en mörbultad kropp som man tvingar upp för backen ändå och följden blir att man inte är 100 jämnt och bang! you're down. Jaja. No gain without pain, I april, då jävlar...

April, den heliga månaden. Alla pratar om den, om hur grymt det är här då, paradiset på jorden... Och plötsligt får jag reda på att jag kommer att vara arbetslös då. Först blev jag chockad. What?! Vad ska jag ta mig till? Jag vill ju vara här i april. Parken kommer att vara perfa, inga turister, sol och värme... Men nu efter att ha snackat med lite vänner är jag inte så orolig längre. I värsta fall får jag sova på nåt golv eller nåt, sånt löser sig. Problemet är pengarna, men har börjat spara, så jag hoppas jag klarar mig. Eller, det vet jag att jag kommer att göra, grejen är bara den att mina sparpengar var tänkta till eventuella utgifter så som resor, festivaler mm. Well well.

Många idéer, mycket jag vill göra. Försöker inte tänka så mycket på det. " If you think to much, plan to much and to far ahead, you might loose focus about right now". Visa ord från en vis Mike. Så lätt att bli distraherad, glömma av nuet, tappa koncentrationen. Så idag satte jag på Mellow-spellistan, blundade och lät solen värma ansiktet när jag satt i stolliften upp till parken. Kollade lite på de coola grabbarna som tog monsterkickarna, photsession på gång måntro? och bara tog det lugnt. Allt som händer, allt man gör, allt händer bara just nu. Och det är egentligen det enda jag har... And man it's good.

Peace and Love, Kisses and Hugs