Sugar makes the world go around

Intressant hur saker kan vända sådär på fem minuter. Från att ha en dagskurva i skön stigande lutning till att tvärdyka ner till svartaste botten. Som då jag skrev föregående inlägg. Efter min lilla glada internetsession gick allt sakta men säkert käpprätt åt pepparn. Folk som blev arga, folk som blev ledsna, barn som var bråkiga, barn som gjorde intrång i min lägenhet (!) och pisskass åkning i parken. Jag har så svårt att koppla bort saker när jag åker, blir bara okoncentrerad och ofokuserad och ingenting är kul längre. Humörsvängningar à la bama. Jag tror nog jag skyller på klimakteriet.

Dagskurvor som börjar och slutar tvärtom är däremot mycket bättre. Efter att ha gått runt med ett tungt mörkt moln över huvudet blev allt lite ljusare efter Charlis förslag att äta blåbärspaj till lunch häromdagen. Okej, inte för att jag inte redan hade fyllt mitt sockerbehov för en hel vecka (tog mindre än 5 minuter - svull!), men det fanns ingen annan lösning än att just tröstäta. Egentligen finns det alltid en anledning till att äta; när man är glad, när man gjort nåt bra, när man är ledsen, när man är arg, när solen skiner, när det regnar....

Alltså, efter den där blåbärspajen började jag må lite bättre. Allt som var fel fel fel blev någorlunda bra igen och jag och Charli blev tillfrågade att följa med och käka middag med ett gäng fransoser. Varför gjorde man aldrig något sånt med sina vänner hemma? Myspys på hög nivå ju! Äta god mat, snacka lite skit, livskvalité helt enkelt.

Restaurangen vi gick till låg på en behaglig höjd uppe på berget, en kvarts promenad uppför en röd skidbacke. Mm, bra förberedd man var på det va. Och då ska jag inte ens nämna hur det gick när man skulle ta sig ner sen. Att det såg riktigt kul kan jag försäkra dig om i alla fall. Värt. Stället var en omgjord lada typ, så det var sannerligen alpkänsla rakt igenom. Sjukt god mat, tartiflette (potatisgratäng kinda), gott vin, det var superbt. Bäst av allt, jag lyckades konversera på franska! Nice som fan att ha kommit in i det här franskgänget nu, hänger bara med eng/sve-språkiga människor annars, svårt att öva på språket då. Så det börjar gå an.

Som grädde på moset avslutades kvällen med lite skateboardåkning. Hade gnällt hela dagen över hur mycket jag saknade min bräda och voila, när vi hade rullat nerför backen efter middan tog nån fram en bräda som jag slängde mig över på stört. Ganska kul liksom, för ingen förutom Charli visste att jag var så skatesugen. Med två fiskpinnar till fötter rackelåkte jag järnet där i några minuter. Jag var helt salig. Nu kan jag inte släppa det, måste verkligen skaffa mig en bräda. Speciellt nu när jag jobbar heltid så att säga (barnen har lov), hade vart kul att kunna rulla lite när jag har rast. Skönt att kunna variera sig lite och omständigt att försöka ta sig upp till parken jämnt. Finns en del sjysta spots här oxå, tror det kan bli riktigt kul.

Yes, på tal om lovet. Förra lovet var ju katastrof rakt igenom. Nu känns det faktiskt bra (förutom igår då jag vaknade när jag egentligen skulle börja jobba, var tvungen att springa som en dåre, insåg att jag var fortfarande full och att jag hade gårdagens partysmink utsmetat över hela ansiktet. Jag mådde bajskorv och trodde jag skulle dö. Go förebild änna...). Jag gillar mitt jobb faktiskt, det är helt okej, barnen gillar mig nu. Den lille är såklart som han är, pendlar från hatisk till snäll på 1 sekund, men jag är van nu. Jag hittade en bok om dampbarn hemma hos dem, och bara det att få det bekräftat att han är sån kändes skönt. Den store pojken, Alan, är min favvounge, så gullig som hjälper mig och ger mig saker och sånt. Så det funkar. Förmodligen kommer jag och barnen spy på varandra snart, över halva lovet kvar ju, men det är helt förståligt.

Slutligen måste jag bara berätta att jag har lärt mig att dricka whisky. Rock'n'roll! Eftersom jag är stammis här på Red Frog, mitt internetcafè/bar, känner personalen igen mig nu, och häromkvällen blev det barhäng med dem. Vi snackar om farbröder 50+, och det var så sjukt chill faktiskt. Alltid intressant att prata med äldre människor, har alltid gillat det, blir lite mer djup i konversationen och man lär sig nånting nytt. Inget undantag den här gången inte nä, utan det slutade med whiskylektion. För min och Lilianas skull öppnade dem en speciell flaska Jack Daniels, single barrel eller något sånt där extra fint, och sedan fick vi smaka på deras finaste irländska och skottska whisky för att känna skillnaderna. Sjukt intressant! Min enda erfarenhet av drycken annars var väl när jag i ren desperation snodde lite från barskåpet där hemma för att försöka dämpa min hysteriska hosta eller nåt sånt för något år sen. Visst, det brände i halsen, men även huvudet stod i lågor efter några minuter. Jag svor att aldrig göra om det igen. Tänker heller aldrig smaka på billig whisky igen, men Jack Daniels, oh yeah baby!

Så kan alltså mina kvällar se ut. Lyx, utan att behöva göra av med ett öre. Rock'n'roll lifestyle for sure. Vem sa att man behöver vara en rockstjärna för det?

Utsikt från berget.

Nämnde jag att restaurangen var sjukt mysig?

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Haha.

Nallebjörn den store pojken Alan vann åt mig. Gullunge!!


ps. west coast riot på bananpiren i sommar. seriöst, totalgrym bandlista, NOFX, Bad Religon... för bra för att vara sant. jag längtar ihjäl mig!

ps2. Charli har fått spons, från Sverige. jag är så stolt!