Bienvenida a Suecia

Hade fått för mig av nån anledning att det är smärtsammare att bli lämnad än att lämna. Så är det inte.

På bussen, när allt plötsligt lämnades bakom mig, kom tårarna. När jag insåg att det här var slutet. Jag är alltid så sen med sånt, fattar inte att det är över förrän det är över. Knockout.

Och nu är man i storstaden. Åt på McDonalds. Såg översnygga människor trippa omkring utanför i minikjolar trots kyla och regn. Känns som början, innan jag drog, höst. Har tiden stått still? Jag vet inte. Känns konstigt i alla fall. Kanske också för att jag är fortfarande på resande fot.

Imorgon, då är det slut på riktigt.