Men det vill jag egentligen inte, jag vill inte ge upp. Det kanske blir skitbra sen, allt kanske ordnar sig.
Just nu känns det bara så hopplöst. Jag ringde honom förut men önskade snabbt att jag hade låtit bli. I den koman han befann sig i kunde ingen nå honom, inte ens jag. Om ni visste hur det lät, de där orden som yttrades utan några som helst känslor...
Jag förbannar alla som har varit en del av det här. Fan ta er!
Snart blir det bättre, jag vet, alla vet det. Kan samtidigt inte undvika att bli förbannad, pissed off som fan. You're dragging me down! Om nåt är för bra för att vara sant, ja fan, då är det faktiskt det, lesson learnt.
Förlåt att jag inte berättar exakt vad som har hänt, det är lite för mycket just nu. Trots att jag blir alldeles matt, mår bajs och blir ledsen så fort jag tänker på det kan jag försäkra er om att det ändå är relativt lugnt med mig. Måste bara hitta på nåt att fördriva tankarna med, kommer bli galen annars. Idag får det nog bli en sväng till biblioteket tror jag, sitta där å chilla lite.
Ehm, är förövrigt peppad inför GU, whoop!
Alright, arrividerci!
/ numb.
måndag 27 juli 2009
What becomes an end
kl.
17:03
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar