Hehe, ja men jag lovar att det går bra!

Eller tja, typ inte... Går sjukt segt med tentan. Oj, nu fick jag en liten stresskramp i magen. Fuck. Klockan är snart 4 och jag har inte kommit i närheten av att skriva 4 1/2 sidor (sida? Äsch, jag kan inte svenska längre). Kämpar istället med at överleva den där timmen och jag tror jag är lugn snart. 3 koppar kaffe och nu ett glas vin senare typ. Haha. Men shit, fastnade med gamla dagböcker istället. Hade bara lust att minnas lite. Jag vet inte vad men min hjärna är seriöst HELRUTTEN. Jag kommer fan inte ihåg ett smack. Fuck, alzheimer lurar runt hörnet. Buhu! Seriöst, jag blir helt förundrad över hur mycket jag har förträngt av sådant som varit viktiga. Samtidigt är det sjukt kul att läsa allt man glömt, har suttit å bara "vaaa? hahaha, wtf?" när jag läst vissa saker, sjukt spännande, känns som att man läser om någon annans liv än mitt eget.

Iaf, det har varit dagböckerna från den perioden jag var tillsammans med Martin som jag läst, då slutet var nära. Jag var nyfiken på varför vi egentligen gjorde slut och när man började se tecknen på det. Vi snackar nu anno 2005 typ. Ett tag sen änna. Och vad får man reda på? Jo, på vilket jävla wacko man vart. Hahaha! Helt absurt, jag var så emo så det inte är klokt. Totalt glömt bort vilket psykfall man vart, eller alltså, hur mkt värre än nu menar jag hehe. Det här är kanske inte sånt man borde lägga ut så här men det bjuder jag på.

Alltså, bråken vi hade... Vi bråkade ganska ofta. Jävligt banala diskussioner men ibland urartade det. Han tyckte jag var egotrippad och efter ett tag skittråkig, jag tyckte han var korkad. Sjukt roligt att läsa, på ett lite sådär tragiskt sätt. Mina humörsvängningar då var bortom denna värld. Shit, ena dagen kunde jag skriva om hur mkt jag älskade honom och om hur bra han var för att några dagar senare skriva om hur jag inte pallade av att vara tillsammans med honom. Och så var jag dessutom sjukt attraherad av någon annan. Klockrent.

Ofta skrev jag listor för mig själv. "Perfekta Flickvän-listan" brukade jag döpa dem, pt 1, 2 osv. Första punkten på samtliga listor var "Vara snäll". Haha, jag behövde alltså påminna mig själv att vara snäll. Störd grej, men jag var nog inte lätt å vara ihop med. Han var redigt korkad ibland, lite sådär efter i huvudet och jag kunde givetvis inte bara chillat utan irriterade mig så kolossalt på det. Ja, vid den tiden var typ min mor och han de mest irriterande människor jag visste. Jag kom ihåg en gång då vi spelade Geni (junior version), jag han och syrran. Kommer inte ihåg frågan exakt men den var jävligt enkel å svaret var bearnaisesås, och han, som gick restaurangutbilding, var helt clueless. Jag skrattade rakt ut å sa IG!, men jag menade egentligen inte att det skulle låta så elakt, det var bara en spontan reaktion. Man kan säga såhär; spelet tog tvärt slut och stämningen var inte riktigt på topp, milt sagt. Han tog åt sig som fan å det gjorde ju inte gjorde situationen bättre för två fnissiga tjejer som mig å syrran. Fy vad man kämpade för att hålla sig för skratt, trodde han drev med oss att han tog det så personligt. Uh-uh!

Ibland har man nog varit lite för brutal. Han var ju sjukt känslig oxå vilket inte gjorde saken bättre. Fy vilken hemsk människa man kan vara...

Och så kommer jag ihåg den sista valentines-dagen. Jobbig dag egentligen men jag hade ändå lagt ner lite tanke bakom min present, och var själklart nyfiken på vad jag skulle få. Ha! Gula rosor, ja gula!, en påse lösgodis och ett mjukisdjur, en hund i koppel. Straight outta Coop Forum, som hittat på barnavdelningen. "Åh....tack..........." Hahahaha, så sjukt sjukt fail. En hund i koppel liksom. Ja, oh my fucking god var nog ganska exakt det enda som ekade i huvudet.

Nu har jag bara skrivit smågrejer bara, men allt var så uppenbart att vi inte passade ihop längre. " Too bored to stay, Too afraid to leave" skrev jag t.om, vilket var helt sant. Ändå dröjde det nästan ett halvår innan vi väl gjorde slut. Att man inte läste igenom det man hade hunnit skriva å ha den självdistansen att faktiskt förstå att det inte funkade längre. Acceptera läget. Och grejen är, trots att det där var liksom den klassiska tonårsromansen, den första kärleken, så kvarstår problematiken överallt. Hur många par finns det inte därute som faktiskt är ihop främst av bekvämlighetsskäl? Lika lite som man radikalt säger upp sig från sitt skitjobb säger man upp sig från sitt skitliv med människan som faktiskt bara är där för att hålla sängen varm. Tryggheten och bekvämligheten. "Vi har det soft, om än väldig tråkigt och urlakat på kärlek, men vad gör det? Vår lägenhet har sånt perfekt läge!"

Det är sjukt svårt att avgöra vad det är som får en att må bra när man hamnat i slentrian-vardag. Sjukt svårt att inse att kommunikationen inte håller längre, att man inte längre är dem som får varandra att skina. Det klassiska "folk raggar mest på mig när jag precis blivit ihop med en kille", tja, there's a reason why. Samtidigt, efter att vart ihop ett par år, hur funkar det då, när förälskelsen lagt sig och man faktiskt hamnat i en rutinmässig vardag?

Sånt här får en verkligen att inse hur jävla ung man är. Ung å sjukt naiv, å totalt oerfaren i massa områden. Jobbigt faktiskt. Jag sjunger med till The Futureheads "c'mon skip to the end" men jag finner mig ändå i det. Innerst inne vill jag inte veta hur filmen kommer sluta ännu, jag vill uppleva hela skiten. Vad är annars vitsen med att leva?

Efter den här lilla nostalgitrippen bland gamla dagböcker har jag åtminstone blivit påmind om en grej, den viktigaste av dem alla – Älskar man inte sig själv är det sjukt svårt att känna sig älskad av någon annan. Vid den tiden hatade jag mig själv något så otroligt att det var svårt att låta något tränga igenom muren och det var svårt att själv visa kärlek för någon annan då man bara var helt upptagen med sina egna issues. Nu, anno 2009, kan jag meddela att självhatet har lagt sig en del, å fan va skönt det är. Självdisciplinen är, i skrivande stund, det största problemet av dem alla, blää... DÖD ÅT FACEBOOK säger jag bara, haha.

Kärlek!

(ps. saxat från kvällens fb-stalking, var så klart tvungen att kolla vad martin sysslar med, å hittade nån som skrev detta till honom:

"åh, vet du hur mkt jag saknar att ta 5an ut till mildväderstorget, springa till din port så man inte hinner bli quttad, och dricka gammgott te med miamiganster? det var bättre förr helt enkelt! "

"Springa så att man inte hinner bli quttad" Haha, hysteriskt kul och så jävla sant. Scetchy område alltså, don't mess with biskopsgården!.ds)