High highs and low lows

Vet egentligen inte varför jag gör det, eller jo det vet jag egentligen, men jag brukar ofta spara Djungeltrummans bloggar och läsa dem när jag väl är hemma, helst i soffan när jag äter min underbara micromat på ett högst charmerande vis då jag har låtit bli att äta något på hela dagen i viljan att spara pengar. Varför försöker jag göra det förresten? Jag kommer max komma härifrån med 1000 kronor i fickan. Med andra ord, plus minus noll egentligen, då jag ibland har använt mitt kort för att bland annat kunna köpa en jättenödvändig snygg Nikita-piké eller något annat sånt där...

Hur som helst, Djungeltrummans bloggar. För er som inte vet är Djungeltrumman.se sidan du går till om du vill veta vart man kan parta en onsdagskväll. Sedan en tid tillbaka har de gett utrymme till tre personer att ordbajsa fritt på deras sida och jag måste säga att Martin Elissons, aka Hästpojke, effort är underbar. Jag skrattar mycket (det där med att skratta när man är alldeles ensam känns alltid lite märkligt efteråt. Meningslöst på något sätt. Som att skrika ute i en skog där ingen ändå kommer att höra dig. Men samtidigt skönare än att få ett skrattanfall när man sitter på bussen och läser något rolig ur en bok. Ja hej jag är alldeles normal jag brukar bita mig hårt på läppen och se ut att vilja pissa på mig när jag tar 25an hem klockan fem på eftermiddagen).

Han, Martin, och Tant Göran skriver ifrån Göteborg och om dess klubbscen, och idag när jag läste deras inlägg (på det sätt jag beskrev förut) fick jag en sådan hemlängtan. Göteborg! Klubbarna. Dans. Party. Blonda killar. Shopping. Jag minns sommar-Göteborg. Augusti iallafall. Onsdagarna och torsdagarna brukade oftast vara de roligaste utekvällarna. Båten, fyfan va kul. Electro-vågen. Baren "Min bror och jag". Mina neonrosa tights. Doppat-i-sjön-svettiga kläder efter intensiv dans. Eller dödlig moshpit till Less Than Jake på Bananpiren. Musik överhuvudtaget. Åh vad jag saknar musik! Jag saknar att dansa till något jag faktiskt vill dansa till.

Blir ledsen i ögat. Uteställena här är så otroligt dåliga. Märkte det igår när jag var ute spiknykter. Inte för att jag inte hade märkt det tidigare, men det blev bara alldeles för ÖVERtydligt just igår. Och jag var inte ens på Avalanche, som verkligen är sämsta skiten här, utan på Brazilien som jag hade talat så gott om för min nyfunna vän Liliana. Inte ens det var ett dugg kul. Lilianas kollega som vi trodde var gay försökte ragga upp mig. Bara en sån sak. För övrigt behöver den där tjejen en seriös lektion i Do's and Dont's när det gäller raggning och att fatta vinkar. Jag vet att snubben står precis bakom mig och väntar, det kallas att ignorera någon, så sluta peka på honom är du snäll. Gosh!

Jag drack colan han köpte mig, botten upp, ljög att jag skulle upp tidigt idag för att jobba (ledig hela dagen) och sprang hem och gömde mig under täcket.

I Göteborg kan man åtminstone ha kul ute trots noll procent alkohol i kroppen. Faktum är att några av de bästa kvällarna var just i nyktert tillstånd. Helt ärligt.

saknar saknar saknar saknar saknar saknar saknar

Kommer ihåg att jag alltid var frustrerad över att ingen ville gå med mig när det var nån grym spelning eller cool dj på g hemma. Men nu... vad kan man göra? Absolut ingenting. Dricka sig så full att man inte hör musiken? Känner mig som en lobotomerad apa. Jag finns inte längre. Min själ finnes i botten av ett shotglas bortglömd i nån bar där man spelar...ja, vad fan spelar dem? musik jag är glad jag inte vet namnen på. Lovar iallafall att dess musikvideos i princip är nån form av softporn. Stora bröst och solbrända rumpor. Vengaboys?

Jag vill headbanga. Kämpa för mitt liv i en moshpit. Dansa mig svettig. Köpa kläder.

Mest av allt behöver jag bli frisk, så att jag kan åka bräda igen och bli påmind om varför jag är här. Att min soffa numera inte återgår till normal puffig form efter att jag har suttit där är bara en i raden av sorgliga tecken på att jag har tillbringat för mycket tid hemma. Och snart har barnen lov igen. Skit.


...sommar...

'cause I want it all?

Franska fakta:
1) Fransoser är sjuuuuuukt sega. 2 veckor och tusen påminelser senare men fortfarande inget internet hemma. Mon dieu...
2) Fransyskor är läskiga, i alla fall mammorna. Temperament? Check. Schizofrena? Check.
3) Om du inte gillade ost förut kommer du definitivt göra det efter en vistelse här.
4) Slutligen, jordgubbssylten Bon Maman klår Önos så så hårt. Beroendeframkallande? Socker-rehab nästa!

Ja, sockret, herregud. Hade en rejäl sockerdipp häromdagen (jag kallar det dipp när jag inte lyckas hålla mig ifrån sötsaker) och tryckte i mig 1 crépe med Nutella och grädde som efterätt till frukosten, 1 crépe med Nutella när det var mellanmålsdags med Alan nån timme senare, plus nån slags kaka, och sedan pain au chocolat när jag kom hem och på det skorpor med sylt. Ja, min sylt-addiction kan börja igen. Har lyckats hålla mig ifrån det nån månad, inte bett om en ny burk sedan den förra tog slut, men förra veckan kunde jag inte låta bli att skriva upp det på Mireilles att-köpa-lista. Jag är mastodontsjuk. Det är synd om mig. Medan kompisen Sofia gick till doktorn har jag valt att kurera mig med tröstätning. Bergis på att det kommer att funka...

Hatar att vara sjuk. Hatar att nästan hosta upp inälvorna jämnt. Trots det har det varit riktigt chill. Jag och Sofia, de två sjuklingarna, har suttit på olika caféer och druckit kaffe och solat oss hela dagarna, filosoferat över våra liv här.



Bästa dagen var nog när vi tog liften upp till berget och satte oss på Le Pano Bar, där en snubbe spelade goa klassika latinska sommarhits på akustisk gitarr som fick en att tänka på värme, svajande palmer och mojitos i Havannas solnedgång. Eller på mina släktfester. Alltid när vi har släkt-gathering tar min styvmorfar fram gitarren efter middagen och spelar just de låtarna. Samma låtar. Alltid. Och alla sjunger med. Ganska trevligt faktiskt. Vad kan man säga? Vi är en typisk latinsk familj.



Då och då kommer man på hur äckligt bortskämd man är. Det är alldeles för enkelt att bli det här. Ta till exempel killarna. Tänk dig detta scenario: Du är ute någon kväll med dina kompisar. Därborta i hörnet spanar du in en riktigt fräsch kille, och du tänker "Han vill jag ha". Done! Dagen efter kan du skryta för dina kompisar att du fick honom. Det är nästan för löjligt enkelt. Man får i princip precis den man vill ha. Och utbudet av snygga killar är inte direkt något man kan klaga över här. För det mesta (om man räknar bort de korkade brittiska turisterna som envisas med att klä ut sig v-a-r-e-n-d-a kväll. Nej, Fred Flinta är inte sexig! Eller de sliskiga italienarna. Huga!).

Ändå är man aldrig nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Man tröttnar på hela ragga-cirkusen, skaffar sig en snubbe, men nähäpp, det här var visst tråkigt efter 1 vecka. Seriöst, vad är det för fel på en? Tydligen spelar det ingen roll vart man än befinner sig, vissa... ehm... "problem" är helt enkelt universella. Tack, då vet man det.

Tra-la-la. Har "jobbat" oerhört lite denna vecka. 1 kväll och en halv dag. Perfa väder men man har inte kunnat åka något. Störande. Och just nu har jag tråkigt. Alla jobbar. Nåja, jag har åtminstone fått min skinnjacka nu. Yippie! Ciao.

Vår

Sitter här på mitt café, denna gång med sällskap utav min comadre Charli. Jag är så glad över att ha henne tillbaka igen, men tyvärrligt nog ska hon inte längre bo hos mig. Helt okej dock, nästan skönare faktikst, för nu har jag min lägenhet helt för mig själv, woho. De flesta bor i närheten ändå, så man behöver aldrig känna sig helt ensam.

I vilket fall som helst, mycket har hunnit hända den gångna veckan. Igår kväll och denna morgon har jag och Charli gått på off-pistföreläsning, där vi har fått se på lite filmer om laviner och fått pröva att använda A.R.V.A, en apparat för att hitta folk som hamnat under en lavin. Inte lite skraj man blir av att se filmer över massa tusen ton snö fara fram i 300km/h i samma backe man ser från liften varje dag... Oturligt nog snöade för mycket imårse för att kunna dra upp till backen och testa på lite off-piståkning med lärarna, men nästa vecka kanske det blir av. Hur som helst var det riktigt intressant och lärorikt (iaf det jag lyckades uppfatta, då allt var på franska) och man får en ny slags respekt för bergen. Den kraften alltså, inget att leka med... Jag hoppas verkligen jag inte behöver uppleva det, men om jag gör det känns det skönt att åtminstone ha ett litet hum över vad jag kan göra för att rädda min åkpolare eller så. He...

Sedan har det blivit en hel del parkåkning nu det senaste. SÅ mycket roligare att ha en kompis att åka med nu, någon som kan peppa en. Har lärt mig en hel del nya grejer, och testade att åka pipen igår. Fasen va roligt det var! Seriöst, bästa dagen hittils i igår, åkte nonstop, kötta kötta, och perfa väder på det.

Yes, apropå vädret - underbart! Våren har varit här och hälsat på i några dagar. På en vecka har vi haft 3 nysnödagar med strålande sol. Åkt riktig puder för första gången i mitt liv, helt otroligt. Har inte jobbat mycket alls nu heller, 2 kvällar och 1 dag/vecka de senaste 3 veckorna. Kan det bli bättre?

Nu när jag tittar tillbaka över min första tid här är jag så glad att jag inte gav upp. Om jag visste att det här var belöningen skulle jag inte gnällt så mycket. Nåja, jag lärde ju mig en hel del av de situationerna jag blev tvungen att möta, så antagligen var det bra det med. Men som nu i söndags, satt på familjens balkong i linne, lyssnade på musik från teven, käkade yoghurt och bara njöt. Brände mig litegrann, drog på solbrillorna och drog ut till ett café för att softa med Lukas, den sötaste killen jag vet just nu (brasiliansk surfare från Holland, yeah!) Han köpte mig brownie med grädde och glass, och så satt vi bara där och njöt.

Pure lycka. Verkligen pure goddamn lycka.
Aldrig nånsin har jag varit så här nöjd med livet. Har knappt några pengar, konstant småsjuk, jämnt färska blåmärken på låren, men har ändå aldrig varit gladare. Ingen stress, inget man måste göra, inga bussar att passa... Bara chill.

Förlåt mamma, men jag är nog ganska såld till säsongslivet i åtminstone ett tag framöver...
My name is Bond. VagaBond?


By the way, min kreativitet har återuppstått från de döda! Inte helt dock, mer zombie-nivå, men ändå. Yeay! Ovan en tacky serie, men kul att kunna använda sina fula bilder som ändå ligger och skräpar på datorn. Sedan har jag skrivit min första låt, The Au-pair Song och så har jag skissat litegrann, något jag inte gjort på typ tusen år. Återigen, yeay!

"But yeah, It's snowing outside..."

Det börjar bli vardag här, och mina vänner, vardagen här är knäpp. Tänk er Big Brother-light, fast utspritt över en liten by. Typ.

En vardag fylld med eufori över all bra snö som dumpat det senaste, smärta efter alla slams i parken, ångest över vad man lyckades åstadkomma föregående kväll i alkoholens skimmer, lycka när man har haft en bra dag med barnen, frustration när man inte haft det och glädje när man sitter och myser med kompisar medan man kollar på film och mölar i sig chips.
Det är ett bra liv.

Kanske är det just därför man ibland kan få panikattacker när man märker att tiden går på tok för snabbt. Hur ska man kunna leva ett normalt liv efter detta? Jag försöker låta bli att tänka på det, försöker göra det bästa av varje dag, leva i nuet? Funkar ganska bra. Då och då händer det att jag kan sitta och undra är detta det som krävs för att man ska vara lycklig? Begränsad tid? För att man ska uppskatta sin vardag? För att man ska våga göra något annorlunda?

Får mig att tänka på 55DSL, ett klädmärke vars ad's är brillianta enligt min mening, där de förespråkar just att leva. "Live at least 55 seconds per day" och så någon cool bild på nåt par som kombinerar hångel med något våghalsigt, som till exempel fallskärmshoppning (ehm...utan fallskärm). Ett par som lever sin dag till fullo, adrenalinkickade till max, fastän det handlar om ett ögonblick inte längre än en minut. Man kanske inte behöver vara så radikal förstås, men ja, ni fattar poängen. Jag är fast besluten om att det alltid finns något man kan göra, litet eller stort, som gör just denna dag olik igår, vart man än befinner sig. Försöka går ju iallafall...

Do You live at least 55 seconds per day?





Förresten hade jag namnsdag i lördags för första gången i mitt liv. Hurra! (glömde iförsig bort det, haha).

1 Månad!!

Oi Oi!

Idag fyller jag en månad här i La France, wooohooo!
Och imorgon är det sista dagen på barnens lov, woopa!
All time high, for sure. Mår super, allt känns ljusare, min switchåkning har förbättrats avsevärt, jag har hittat en ny kärlek i tidningen WAD (shit va bra den är och det bästa är den är både på eng och fra) och min franska är lite bättre.

Jag klarade det.
Jag tog mig hit.
Och jag är fortfarande kvar.

Au Revoir 2007 - Salut 2008

Gott Nytt År Folks!

Ah, ännu ett år att att lämna bakom en för att analyseras, minnas, kanske till och med glömmas. 2007, för mig drömmarnas år. Bästa året nånsin. Festerna, resorna, killarna... Och sedan en massa annat som rockade rumpa. Några godbitar som 07 bjöd på:

Filmfestivalen - Min fejja på en av Sf Bergakungens stora vita dukar. Ego-boost, yeah!
Åre - Första gången, och resultatet blev ninjor, party och bakisåkning. Minnen för livet.
Rom - 3 totalgrymma veckor och en massiv viktökning som souvenir. Värt.
Sthlm - Bloc Party och crazydans på scen med The Pigeon Detectives (yepp, du har förmodligen hört dem på P3).
Studenten! - Ciao ciao Munkebäck, slappaste skolan ever, haha.
Körkortet - Ford Capri, snart är du min. Om eh...20 år kanske? Tack mor för ditt tålamod, hehe.
Andra Avenyn - Min dröm om att vara med i en serie blev verklighet. Och verkligheten var stört tråkig. Synd.
Paris - Galnaste resan någonsin. Störda metrogayskofetishsnubbar, party party och mötet med bandet med det bästa namnet som finns, The Tatianas.
London - Interpol! Love Love Love
Les Deux Alpes - Living the dream (and sometimes living the nightmare?)

Om 2007 var året då mina drömmar blev verklighet, ska 2008 vara resornas år. Och den börjar ju bra, i Frankrike. Visst, många törnar på min rosendans, but pain fades away eller hur? Saker börjar ordna sig, kidsen börjar lugna ner sig, har haft grymma åkdagar, och varje dag blir man bländad av naturens skönhet.
Livet efter säsongen? Island, Montreal, tågluff, Warped Tour, L.A, Barcelona... Vem vet vart nästa destination blir, men en sak är säker - 2008 kommer att vara madness.

Skål!