Vår

Sitter här på mitt café, denna gång med sällskap utav min comadre Charli. Jag är så glad över att ha henne tillbaka igen, men tyvärrligt nog ska hon inte längre bo hos mig. Helt okej dock, nästan skönare faktikst, för nu har jag min lägenhet helt för mig själv, woho. De flesta bor i närheten ändå, så man behöver aldrig känna sig helt ensam.

I vilket fall som helst, mycket har hunnit hända den gångna veckan. Igår kväll och denna morgon har jag och Charli gått på off-pistföreläsning, där vi har fått se på lite filmer om laviner och fått pröva att använda A.R.V.A, en apparat för att hitta folk som hamnat under en lavin. Inte lite skraj man blir av att se filmer över massa tusen ton snö fara fram i 300km/h i samma backe man ser från liften varje dag... Oturligt nog snöade för mycket imårse för att kunna dra upp till backen och testa på lite off-piståkning med lärarna, men nästa vecka kanske det blir av. Hur som helst var det riktigt intressant och lärorikt (iaf det jag lyckades uppfatta, då allt var på franska) och man får en ny slags respekt för bergen. Den kraften alltså, inget att leka med... Jag hoppas verkligen jag inte behöver uppleva det, men om jag gör det känns det skönt att åtminstone ha ett litet hum över vad jag kan göra för att rädda min åkpolare eller så. He...

Sedan har det blivit en hel del parkåkning nu det senaste. SÅ mycket roligare att ha en kompis att åka med nu, någon som kan peppa en. Har lärt mig en hel del nya grejer, och testade att åka pipen igår. Fasen va roligt det var! Seriöst, bästa dagen hittils i igår, åkte nonstop, kötta kötta, och perfa väder på det.

Yes, apropå vädret - underbart! Våren har varit här och hälsat på i några dagar. På en vecka har vi haft 3 nysnödagar med strålande sol. Åkt riktig puder för första gången i mitt liv, helt otroligt. Har inte jobbat mycket alls nu heller, 2 kvällar och 1 dag/vecka de senaste 3 veckorna. Kan det bli bättre?

Nu när jag tittar tillbaka över min första tid här är jag så glad att jag inte gav upp. Om jag visste att det här var belöningen skulle jag inte gnällt så mycket. Nåja, jag lärde ju mig en hel del av de situationerna jag blev tvungen att möta, så antagligen var det bra det med. Men som nu i söndags, satt på familjens balkong i linne, lyssnade på musik från teven, käkade yoghurt och bara njöt. Brände mig litegrann, drog på solbrillorna och drog ut till ett café för att softa med Lukas, den sötaste killen jag vet just nu (brasiliansk surfare från Holland, yeah!) Han köpte mig brownie med grädde och glass, och så satt vi bara där och njöt.

Pure lycka. Verkligen pure goddamn lycka.
Aldrig nånsin har jag varit så här nöjd med livet. Har knappt några pengar, konstant småsjuk, jämnt färska blåmärken på låren, men har ändå aldrig varit gladare. Ingen stress, inget man måste göra, inga bussar att passa... Bara chill.

Förlåt mamma, men jag är nog ganska såld till säsongslivet i åtminstone ett tag framöver...
My name is Bond. VagaBond?


By the way, min kreativitet har återuppstått från de döda! Inte helt dock, mer zombie-nivå, men ändå. Yeay! Ovan en tacky serie, men kul att kunna använda sina fula bilder som ändå ligger och skräpar på datorn. Sedan har jag skrivit min första låt, The Au-pair Song och så har jag skissat litegrann, något jag inte gjort på typ tusen år. Återigen, yeay!