High highs and low lows

Vet egentligen inte varför jag gör det, eller jo det vet jag egentligen, men jag brukar ofta spara Djungeltrummans bloggar och läsa dem när jag väl är hemma, helst i soffan när jag äter min underbara micromat på ett högst charmerande vis då jag har låtit bli att äta något på hela dagen i viljan att spara pengar. Varför försöker jag göra det förresten? Jag kommer max komma härifrån med 1000 kronor i fickan. Med andra ord, plus minus noll egentligen, då jag ibland har använt mitt kort för att bland annat kunna köpa en jättenödvändig snygg Nikita-piké eller något annat sånt där...

Hur som helst, Djungeltrummans bloggar. För er som inte vet är Djungeltrumman.se sidan du går till om du vill veta vart man kan parta en onsdagskväll. Sedan en tid tillbaka har de gett utrymme till tre personer att ordbajsa fritt på deras sida och jag måste säga att Martin Elissons, aka Hästpojke, effort är underbar. Jag skrattar mycket (det där med att skratta när man är alldeles ensam känns alltid lite märkligt efteråt. Meningslöst på något sätt. Som att skrika ute i en skog där ingen ändå kommer att höra dig. Men samtidigt skönare än att få ett skrattanfall när man sitter på bussen och läser något rolig ur en bok. Ja hej jag är alldeles normal jag brukar bita mig hårt på läppen och se ut att vilja pissa på mig när jag tar 25an hem klockan fem på eftermiddagen).

Han, Martin, och Tant Göran skriver ifrån Göteborg och om dess klubbscen, och idag när jag läste deras inlägg (på det sätt jag beskrev förut) fick jag en sådan hemlängtan. Göteborg! Klubbarna. Dans. Party. Blonda killar. Shopping. Jag minns sommar-Göteborg. Augusti iallafall. Onsdagarna och torsdagarna brukade oftast vara de roligaste utekvällarna. Båten, fyfan va kul. Electro-vågen. Baren "Min bror och jag". Mina neonrosa tights. Doppat-i-sjön-svettiga kläder efter intensiv dans. Eller dödlig moshpit till Less Than Jake på Bananpiren. Musik överhuvudtaget. Åh vad jag saknar musik! Jag saknar att dansa till något jag faktiskt vill dansa till.

Blir ledsen i ögat. Uteställena här är så otroligt dåliga. Märkte det igår när jag var ute spiknykter. Inte för att jag inte hade märkt det tidigare, men det blev bara alldeles för ÖVERtydligt just igår. Och jag var inte ens på Avalanche, som verkligen är sämsta skiten här, utan på Brazilien som jag hade talat så gott om för min nyfunna vän Liliana. Inte ens det var ett dugg kul. Lilianas kollega som vi trodde var gay försökte ragga upp mig. Bara en sån sak. För övrigt behöver den där tjejen en seriös lektion i Do's and Dont's när det gäller raggning och att fatta vinkar. Jag vet att snubben står precis bakom mig och väntar, det kallas att ignorera någon, så sluta peka på honom är du snäll. Gosh!

Jag drack colan han köpte mig, botten upp, ljög att jag skulle upp tidigt idag för att jobba (ledig hela dagen) och sprang hem och gömde mig under täcket.

I Göteborg kan man åtminstone ha kul ute trots noll procent alkohol i kroppen. Faktum är att några av de bästa kvällarna var just i nyktert tillstånd. Helt ärligt.

saknar saknar saknar saknar saknar saknar saknar

Kommer ihåg att jag alltid var frustrerad över att ingen ville gå med mig när det var nån grym spelning eller cool dj på g hemma. Men nu... vad kan man göra? Absolut ingenting. Dricka sig så full att man inte hör musiken? Känner mig som en lobotomerad apa. Jag finns inte längre. Min själ finnes i botten av ett shotglas bortglömd i nån bar där man spelar...ja, vad fan spelar dem? musik jag är glad jag inte vet namnen på. Lovar iallafall att dess musikvideos i princip är nån form av softporn. Stora bröst och solbrända rumpor. Vengaboys?

Jag vill headbanga. Kämpa för mitt liv i en moshpit. Dansa mig svettig. Köpa kläder.

Mest av allt behöver jag bli frisk, så att jag kan åka bräda igen och bli påmind om varför jag är här. Att min soffa numera inte återgår till normal puffig form efter att jag har suttit där är bara en i raden av sorgliga tecken på att jag har tillbringat för mycket tid hemma. Och snart har barnen lov igen. Skit.


...sommar...